en resa genom en vardag

det var kul så länge det varade, jag tror aldrig att jag har tänkt på mig själv eller hur jag kan komma att må i ett sånthär läge förut och jag är stolt över att jag drar mig ur innan det börjar göra ont på riktigt.

jag vill inte leva destruktivt längre, jag vill inte må dåligt över att jag blivit för involverad i något eller någon.
denna gången ska jag inte ens få chansen för jag drog mig ur, den vanliga jag skulle troligen försöka och försöka och i slutändan gå därifrån krossad på alla sätt ett människa kan krossas utan att dö men inte denna gången.
man kanske lär av sina misstag trots allt, jag kanske lär av mina.

nu får jag hålla tummarna för att jag fixar det här och det ska jag.

det är inte jag som missar något, det är du.
för vadå?
för något som får dig att att vilja blunda, skrika, hoppa, sjunka genom jorden.
jag hoppas att det är värt det.

Detdär med sömn verkar ju lönlöst.
Tankarna är inte där jag vill ha dom.

Gör samma sak nu som för 1-2år sedan när jag inte kunde sova, kollar på vakna med the voice.
Funkar om jag slipper lyssna på musiken.

Hoppas att detta bara är tillfälligt och jag hoppas att jag kan sluta nysa någon jävla gång!
Dö förkylning, dö!

Nu försöka mig på att sova igen, det är ljust ute.
Jisses!

jag förstår verkligen att folk tröttnar.. vem fan orkar med en människa som svänger på en femöring? vem fan skulle stå ut med någon som är pepp på en sak ena dagen och hatar det som pesten nästa.
jag förstår verkligen om du vill dra, jag vill dra…

jag vill inte vara för på, jag gör allt för att inte vara det men jag vill ändå veta om det är värt det eller om det kommer att göra ont i slutändan. jag vet redan svaret men vill liksom inte riktigt ta det till mig då det på något sätt känns skönt att leva i fantasin om att någon faktiskt tycker att jag är värd något.

gud vad jag bara fuckar up allt lite extra genom att ens skriva detta.
läser du ens? bryr du dig?

troligen inte.

jag har gjort det igen, jag har gett min tid till något som aldrig kommer att vara värt det.
återigen försöker jag att inte känna utan bara vara, ändå känner jag.
jag vill inte känna såhär.
jag vill inte vilja vara dig nära.
jag vill inte vilja känna din hud emot min.
jag vill inte vilja höra din röst, se dina ögon, känna dina händer.
jag vill inte vara en utav dom!

jag vet hur det kommer att sluta.
vi hörs allt mer sällan, eller ja du slutar höra av dig och svarar bara när du känner att du måste.
jag fortsätter att leva i tron om att du bara inte har tid.
du säger hur det är, hur jag är en grym vän och att du vill ha det så.
jag gråter, jag spårar ur och du berättar att jag förstör ditt liv och ska dra åt helvete, jag talar om för dig att aldrig någonsin be mig att dra åt helvete.
jag överväger att ge upp i några veckor, ibland också månader.
jag ringer dig varje natt för att jag orkar inte gråta mig till söms längre, men du svarar aldrig ändå.
jag lämnar meddelanden på din telefonsvarare som jag vet att du aldrig någonsin lyssnar av, jag skickar sms med ursäkter, förklaringar, hat och förbannar dig och ditt hus.

när det gått ytterligare en tid bestämmer jag mig för att få ut dig ur mitt liv, raderar ditt nummer men skriver ändå ner det på en lapp ifall jag skulle behöva det igen.

nu vet också du hur det kommer sluta, vill du ändå vara med?
den som är med i leken får leken tåla, right?

när man är sjuk.
jag känner mig liten, ensam, ynklig och typ döende.

halsen är svullen och gör ont, näsan är täppt och öm och hela min kropp skriker efter att få dö.. eller sova, det är svårt av avgöra med allt snor jag har i skallen.

det enda jag vill är ha någon här som lagar mat till mig, hämtar glassen i frysen, hämtar vatten när jag är törstig och håller om mig när jag slumrar till ibland.

tack för att ben & jerry’s finns, det hjälper lite i alla fall.
i synnerhet nu när jag har fått tillbaka smaksinnet, lite av det i alla fall.
tack för tv3 och dåliga romantiska komedier.

well ja, nu glass!

jag vill bara ha armar runt mig ibland, det spelar inte ens någon roll vems det är.
jag vill bara känna närheten, andetagen och hjärtslagen.

håll mig, bara en stund räcker men håll mig… låt mig somna in till dina andetag, låt mig lyssna på dina hjärtslag.
jag vet inte hur jag ska överleva denna vintern som just nu känns väldigt lång, jag vill ha ljuset tillbaka.
jag vill ha mig tillbaka, den som inte vill ha någons jävla närhet.

det går över, det går alltid över men just nu är det extra påfrestande och jag vet inte varför.

jaja.. nu ska jag göra mig redo för lite jobb tror jag bestämt.
låt helgen gå fort, jag vill komma bort ett tag och bara få tänka på annat.

vem är du?
vem är jag?
vad vill du?
vad vill jag?
jag blir förvirrad av allt som snurrar i min skalle.

jag kan inte ta på vad som egentligen är fel, vad som känns fel eller vad som känns rätt för den delen.
är du min vän?
vill du vara min vän?
vill jag ha dig som min vän?
behöver jag ännu en vän?
behöver jag någon alls?
allt bara snurrar i skallen, det är något som jag har gjort fel i allting eftersom jag inte får någon klarhet alls… eller så kanske det helt enkelt är du som har gjort fel som inte bringar någon klarhet alls i någonting.

jag kan sitta i timmar och fundera, dagar men ändå snurrar det liksom bara på.

vet du om att det är dig det handlar om?
förhoppningsvis läser du inte allt skitsnack jag skriver här i min ventilationsblogg, det är nog det enda jag faktiskt har den till nu.. förut försökte jag i alla fall, jag försökte låtsas om att mitt liv var annorlunda än förut men någonstans så blir det inte annorlunda för detta är mitt liv, detta är vem jag faktiskt är.
förvirrad, sårbar och helt jävla naken!

vinden viner utanför fönstret och jag tror att det är regn som slår emot rutan, i övrigt är det tyst överallt förutom i min skalle.
hur kan jag tysta tankarna? hur kan jag få rösterna där inne att hålla käften om så bara för en stund? ge med 24 timmars tystnad så skulle jag kunna andas ut lite i alla fall.

tänk om alla svar bara kunde vara enkla, tänk om allt bara kunde vara enkelt.
men inte fan skulle det vara mitt liv om det var enkelt, varför skulle någonting i mitt liv vara enkelt? under mina senaste 24år har ingenting varit enkelt så jag är van, jag kan det där med svårt.
men jag blir trött, utmattad och helt jävla slut.
varje dag en ny situation att hitta lösningen på, är det inte skitsnack så är det känslor och är det inte mina så är det någon annans.
andras känslor är lättare att tänka på än mina egna, men hur länge kan jag hålla tillbaka det som jag tryckt undan under så lång tid?
hur länge kan man faktiskt fly ifrån det man inte orkat möta?
måste jag möta det alls? finns det en möjlighet att bara gå vidare som om ingenting? det funkar inte så, eller hur?

klockan är halv sju och jag ligger och försöker lösa hela mitt liv genom att skriva om det, det verkar ju jävligt smart.
jag var trött för en timme sen men det gick över i vanlig ordning.

nu tror jag dock att jag ska försöka sova, nu tror jag att jag måste försöka andas ut och slappna av för en stund annars kommer troligen min hjärna att börja koka.

godnatt eller godmorgon, välj själv!

I mitt senaste inlägg skrev jag om hur jag tröttnat eller vad det nu är.
Hur kommer det sig att jag då hoppar till varje gång telefonen vibrerar?
Bryr jag mig egentligen?
Jag vet inte, fuck it.

Ni vet känslan av att man vill ha något, vill ha något så jävla mycket?
Är det bara jag som efter ett tag tröttnar på att jaga efter det?
Det som för bara någon vecka sen var så attraktivt i mina ögon är plötsligt ganska ointressant och jag skulle nog kunna överleva utan det.

Jag känner mig som ett barn med en ny leksak som man längtat så mycket efter och bett om i evigheter.
Men när man väl fått leksaken och lekt med den någon vecka så hittar man en ny man bara MÅSTE ha och den gamla glöms bort.

Mitt problem är att detta händer inte mig bara med materiella ting utan även med människor.
Någon jag bara ville vara nära för några veckor sen känns plötsligt ganska oviktig.
Är jag så jävla skadad att jag inte kan förmå mig att kämpa så hårt för det jag vill ha utan hellre ger upp?
Är jag så jävla rädd för att bli sårad i slutändan?
Eller vet jag bara någonstans att jag ändå bara får en ny kompis.
Jag har kompisar, obehagligt många!
Jag har inte lika många vänner men jag har inget behov av fler heller.

Jag behöver någon att hålla i när åskan slår, frågan är om det går att hitta någon så stabil.

Jag överlever, det gör jag alltid men jag kan ändå inte undvika att undra hur jag kunde bli såhär.
Vem ska jag skylla på?

Well, nu har jag fått lätta mitt hjärta och återgår nog till det tysta igen.

Återkommer förhoppningsvis snart med nya frågor jag vill ha svar på!

Jag vill överleva, jag vill vara stark men hur länge måste man stå ut?
Kommer allt det som gör ont att släppa? Kommer det någonsin att avta?

Livets frågor, mina ständiga.