en resa genom en vardag

Jag börjar allvarligt undra om du verkligen är så kall som du verkar.
Bryr du dig verkligen inte om vad jag vill när jag hör av mig?
Du har inte tänkt på att jag kanske verkligen vill något på riktigt?
Förvisso vill jag oftast bara prata om ingenting, jag vill bara prata med dig som vi gjorde förut.

Det som gör absolut mest ont är att det verkligen inte verkar beröra dig ett dugg, hur jag inte kunde göra större avtryck än så.

Bryr du dig verkligen inte?
Är jag verkligen så lite i dina ögon?
Det gör mig ledsen men mest gör det mig förbannad!

Brinn!

Jag gör precis allt för att hålla tankarna borta, jag vet att det verkligen inte görs på rätt sätt.
Jag vet att det i vissa fall tillochmed är fel men jag kan inte styra det.

Om jag bara kunde slippa dig i min skalle en sekund, minut eller bara en timme skulle allt kännas lite bättre.
Jag kanske kunde sova, andas.

Hur fan blev det såhär?

Jag vill inte höra dig, se dig eller känna dig men ändå gör det så jävla ont att inte höra, se eller känna dig.

Hur fan kan jag inte bara släppa det?!

Ligga hemma ensam hela dagarna ger mig väldigt mycket tid över till att tänka.
Tänka på väldigt mycket som jag inte vill tänka på, som jag väldigt länge undvikit att tänka på.
Känna efter, känna känslor jag inte riktigt orkar med att känna just nu.

Jag saknar att vara den självständiga och starka tjej jag var.
Hon som aldrig skulle gråta över en kille utan sparka honom i skrevet.
Hon som hatade dom och aldrig någonsin ville vakna upp med samma person mer än en gång, helst inte ens vakna med dom en gång.
När blev jag tjejen som helst av allt bara vill ligga i EN killes armar och somna med känslan av trygghet i hela kroppen.

Substitut funkar men jag får ändå inte den känslan igen.
Jag tänker inte kalla det kärlek, jag vet inte vad jag ska kalla det.
Passion?
Förälskelse?
Jag finner inte orden.

Snäll fotjävel, läk fort som fan så jag kan slippa att tänka på allt detta.

Det spelar ingen roll hur hård jag försöker vara, hur oberörd jag försöker framstå, jag saknar dig och jag saknar dig så jävla mycket.
Jag saknar att prata med dig, jag saknar att kunna dela allt kul i livet med dig lika mycket som jag saknar att dela allt det jobbiga i livet med dig.

Jag saknar dina samtal, dina meddelanden, dina andetag och dina händer.
Jag försöker gå vidare, jag verkligen försöker men det är så jävla svårt.

Jag är stark och jag är jävligt stark ensam men sedan jag träffade dig vill jag inte vara ensam längre.
Som en fantastisk människa i mitt liv sagt till mig ”ensam är inte stark bara jävligt ensam”
Jag trodde inte på det förrän du dök upp i mitt liv, som en orkan kastade du omkull mig och jag glömde allt jag någonsin stått för.
Jag är en tjej som funkar bäst ensam och har alltid gjort det men med dig blir jag en bättre människa, med dug tänker jag plötsligt på någon annan än mig.

Jag saknar dig, vill du gå vidare som om ingenting har hänt så absolut men jag kommer aldrig att glömma vad du lärt mig.
Du lärde mig att andra människor också kan spela roll i mitt liv, du spelar just nu näst största rollen.

Jag önskar verkligen att jag kunde ge dig vad du behöver och förtjänar.
Jag önskar att få vara en del utav ditt liv men vet inte om jag kan.

Du är för mycket, du är fantastisk!

Jag vet inte varför jag gör såhär!?
Jag minns inte vad jag gjort men det gör ont.
Lämna mig inte ovetandes, ge mig en käftsmäll och berätta vad jag har gjort.
Förlåt, du är det finaste jag någonsin har haft i mitt liv.

Klockan har passerat halv fyra och jag får ingen ordning på mina tankar.
Du bad mig att ringa, jag gjorde det men du svarade inte… Ringde inte ens tillbaka.
Kanske sov du, kanske ville du inte prata med mig.
Jag vill tro på det första, jag tror inte att du skulle undvika mig på ett så fjantigt sätt.. Jag tror verkligen att du skulle öppna käften och säga ifrån.

Eftersom allt detta snurrar i min skalle ska jag nu stoppa i mig en stilnoct och hoppas på att kunna somna.

Crapface!

Jag kan inte skingra tankarna, jag kan inte få ro.
Jag vill bara ha dig nära.
Crap!

När blev jag en sån jävla brud? När började jag tänka på någon annan än mig själv?
Sen när blev jag en utav dom som bryr mig om en kille?
Du gör något med mig och jag kan inte sätta ord på det, du får mig att känns mig som femton igen.
Jag hoppas på att sömnen hjälper mig nu, jag vill inte bli som dom andra.
Sårbar.

Godnatt!

Tänk hur fort man kan vänja sig vid att ha någon vid sin sida på natten.
Nu ligger jag återigen i min säng, ensam. Självklart saknar jag närheten från en annan människa.

En stilnoct är nere så jag ska försöka somna, vill bara sova nära dig.
Crap!
När fan blev jag såhär jävla blödig? Vilken jävla brud jag är!

Kyligt, det är kyligt som fan.
Det är inte bara för att du ryckt åt dig allt täcke, inte heller bara för att din hud är kall.
Du sover, jag kan inte somna.
Jag är törstig men törs inte gå upp med risk att väcka dig.
Jag vill vara nära men det verkar inte du.

Jag fryser inatt, du är kall när du sover.